Ofta talas det om att PKK eliminerade allt i sin väg för att nå sin framgång. Detta är fabricerade lögner. Sanningen är att PKK sökte samarbete och samförstånd med de övriga kurdiska parter; både med Aghas och med kurdiska rörelser. Dessvärre valde en del av dessa att motarbeta PKK:s arbete mer eller mindre. I synnerhet var det en del Aghas som ville eliminera PKK då de såg PKK som ett hot mot deras maktinnehav.
Lite kort om PKK:
Mellan åren 1976-1978 organiserade Abdullah Öcalan och ”Apocular” en ny kurdisk frihetsrörelse som kulminerade i ett möte som började i en liten by nära Lice kallad Fis, den 25 november 1978. Man hade kommit till slutsatsen att icke-våldsamma handlingar inte hade uppnått någonting från de turkiska myndigheterna när det gäller politiska och kulturella rättigheter för det kurdiska folket. De som hade försökt att organisera för rättigheter hade hamnat i fängelse anklagade för förräderi eller något värre. Kurdiska förbjöds i media och i utbildning och statens rasistiska begrepp "Lycklig är den som kallar sig själv turk!" dominerade. Kurdisk historia raderades och förnekades och kurderna kriminaliserades. Det enda sättet att kämpa var genom väpnad kamp. Två dagar att formulera det nya kurdiska partiets politiska program följde och den 27 november 1978 föddes Partîya Karkerên Kurdistan, PKK.
Under det sena 70-talet strävade PKK:s grundare efter att återskapa en identitet som de kände hade gått förlorad. Under denna period hade Öcalan lyckats få en stor del anhängare som delade hans syn och ideologi. Dessa anhängare kallades för ”Apocular” och var fyllda av ilska mot den styrande staten, köpmän och Aghas hänsynslösa utnyttjande av proletariatet på landsbygden och i städerna. 1977 identifierade Apocular kurdiska folkets fiender;
- fascisterna (Grå vargarna, m.fl.); agenter för staten och de som gav sitt stöd till dem
- den turkiska vänstern som underställde kurdfrågan
- den exploaterande kurdiska godsägarklassen
I praktiken fokuserade PKK på den sistnämnda punkten. För att förstå Apoculars ilska ska jag ta upp en beskrivning av hur vardagen kunde se ut för kurder som var underordnade Aghas/jordägare:
Le Monde beskrev hur vardagen i en by i Mêrdîn kunde se ut för kurder som var underordnade Aghas; Varje familj hade fem kycklingar och kanske 5-6 getter. Ahagan besökte byarna emellanåt för att försäkra sig om sin maktposition och delegera arbete. Det huvudsakliga arbetet skulle genomföras på bomullsplantage. Alla utom de väldigt gamla eller väldigt unga skulle till plantaget och jobba 11 timmar om dagen. För detta var lönenivåerna 1, 1.5, 2 dollar för barn, kvinnor respektive män. Byborna räknade att de hade en mortalitet på 30 procent bland barnen. Detta är ett tydligt exempel på hur Aghas behandlade det kurdiska folket i byarna. Barn jobbade 11h om dagen för fjuttiga 1 dollar i lön. Aghas roffade åt sig pengarna och struntade fullständigt i om mortalitet var en effekt av deras skoningslösa krav eller ej.
Apocular var emot dessa Aghas och jordägare, men man valde ändock inte att angripa det hela Agha-styret utan man var noga med att tala om för dem vad man hade för mål och politisk agenda. En del Aghas och dess familj/stam anslöt sig till PKK medan andra motsatte sig dem. De som vägrade att ansluta sig valde istället att följa sitt konventionella diktatoriska spår och utöva sin hänsynslösa makt mot det fattiga proletariatet. Dessa Aghas var allierade med turkiska staten på så sätt att de drev in pengar och var därför skyddade av den verksamhet de bedrev. Detta accepterades inte av Apocular. Aghas ansågs vara en stor fiende till det kurdiska folket. Aghas som fortsatte att bedriva sin totalitära verksamhet trots Apoculars samarbetsvilja till en lösning av kurdfrågan riskerade att bli attackerade.
I augusti 1979 la Öcalan energi riktad mot sin egen hemstad Riha (Urfa). Där attackerades lokala Agahas och neo-fascister. Apocular vände sig till Mehmet Celal Bucak för att hämnas Bucaks illdåd. Bucak som var en lokal Agha och ställföreträdare för Rättvisepartiet i Girê Sor (Siverek) kontrollerade 20 byar och självaste Girê Sor. En bybo berättade att Bucak sagt att deras [bybornas] kroppar skulle brännas på natten när de sov ifall de bröt det traditionella mönstret. Denna attityd accepterades inte av Apocular.
I november 1979 när Demirel utsågs till premiärminister i Turkiet var hans administration noga med att röja undan de grupper som ämnade försvaga eller utgöra en hotbild mot partiets viktiga "röst-agent" [Aghas]. Jordägare hade en väldigt stor makt och stor kontroll över byborna. Färre än 3% av befolkningen på landsbygden ägde 33% av åkermarken. I provinsen Colemêrg (Hakkari) var det inte ovanligt för en jordägare att leverera över 3% av den totala provinsiella rösten. I november 1983 instruerade en jordägare sina 500 bybor att rösta på det turkiska partiet ANAP. Via sitt inflytande lyckades han samla över 5000 röster närmare 9% av den totala provinsiella rösten.
Bönderna blev allt missnöjda men ofta rädda av att konfronteras med sina Aghas. Ett exempel på detta var när den nationalistiska gruppen Ala Rizgari 1979 drog igång en massprotest mot jordägare i Bucaks territorium runt Girê Sor. Allteftersom flera hundra personer demonstrerade åkte en Mercedes in och stannade vid demonstrationens front. Han klev ur bilen och frågade dem var deras ledare var. Sedan pekade han på ett av sina hus och frågade varför de inte valde att använda huset som sitt kontor och som en mötesplats. "Jag kan införskaffa ett kylskåp och möbler så ni kan ha era möten där och tillgång till kalla drycker. Ha era möten där. Det finns ingen anledning till att ni demonstrerar och blockerar vägen en sommardag som denna. Ni kan mötas i huset och tala om för mig veta vad ni behöver till huset.". Detta ska Bucaks jordägare ha sagt till demonstranterna och åkte sedan därifrån i sin Mercedes. Demonstranterna gick ödmjukt med på jordägarens instruktioner, som de alltid hade gjort. Man vågade helt enkelt inte stå upp för sina krav och underordnade sig Aghas.
PKK däremot var emot dessa Aghas och statuerade detta genom att ta ställning mot de som samarbetade med den turkiska staten som förtryckte och förnekade majoriteten av det kurdiska folket. På detta sätt visade man hur man skulle handskas med fiendeklassen och statens oförmåga att skydda sina egna. PKK attackerade byväktarsystemet - ett system grundat av turkiska staten som gick ut på att beväpna jordägare med vapen för att förhindra PKK:s framgång eller rättare sagt för att eliminera allt som hotar Turkiets intressen. Frihet för kurderna eller erkännande av kurderna låg vare sig i Turkiets intresse eller Aghas intresse. Aghas var nöjda med sin tillvaro då de tjänade på att kurderna var förtryckta av den turkiska staten.
Efter militärkuppen i Turkiet 1980 greps 1790 misstänka PKK-medlemmar, väsentligt fler medlemmar än medlemmar från någon annan kurdisk grupp. Men en del av PKK:s nyckelpersoner lyckades fly över till Syrien. Under åren 1980-1983, då militären styrde, låg man lågt. PKK gjorde få, enstaka räder för att döda turkiska soldater på gränsen. Efter sin första kongress i juli 1981 ångrade PKK sina aktioner mot andra kurdiska grupper, t.ex det pro-sovjetiska kurdiska partiet KUK (Kurdistan Ulusal Kurtulusculari). Fejderna under tiden grundade sig i att man inte delade samma syn på en lösning av den kurdiska frågan. Många var emot PKK:s hårda linje och såg PKK som ett hot och spred illvilja bland kurder om PKK, bland annat via demonstrationer och via sittningar. PKK som var fast beslutna om hur den kurdiska identiteten skulle återskapas tolererade inte detta och konflikter uppstod mellan PKK och de kurdiska partier som smutskastade PKK.
Viktigt att notera är att PKK aldrig hade för avsikt att eliminera övriga kurdiska partier. De partier som valde Aghas linje möttes av motstånd från PKK. Det finns en viktig del här att förstå, nämligen Aghas förtryck mot kurder i samarbete med turkiska fascistiska staten. PKK var emot Aghas och alla som utgjorde ett hot mot PKK och det förtryckta proletariatet.
Notering: Stora delar av texten är hämtad från David McDowalls bok "A Modern History of the Kurds"
bild ej relaterad
Farqini








