Förtrycket av det kurdiska folket känns som ett oenderligt faktum. Fängslanden av kurder och kurdiska politiker fortsätter än idag, precis som tidigare i historien. Och inte heller kan kurderna utöva sin kultur under fria omständigheter idag, vilket inte heller har varit ett faktum på grund av den omfattande koloniseringen av området som kurderna har bebott på sedan civilisationens början.
Det kurdiska folket har varit under hårt förtryck i tusentals år. Än idag upplever kurderna förtryck i högsta grad i Turkiet. Efter det Osmanska rikets fall så delades riket in i Libanon, Irak, Iran, Syrien, Turkiet och Jordanien av aktörerna England och Frankrike. Men en fråga om ett självständigt Kurdistan blev inte ett faktum, trots att Kurdistan funnits med på kartorna redan på 1400-talet. När grekerna debarkerade med trupper i Turkiet1919, med stöd från britterna så gick kurderna med på att ställa sig vid turkarnas sida. Kurderna hade kommit överens med Mustafa Kemal (känd som Atatürk) om en självständighet i det framtida Turkiet om de deltog i kriget jämte turkarna. År 1923 segrade man över grekerna, men det utlovade självständigheten blev blott ett minne att minnas. De kurdiska shejkerna som hade stått vid Atatürks sida i kriget kom att hängas efter segern över grekerna och situationen för kurderna i landet kom att innebära förtyck i högsta grad där det kurdiska folkets existens kom att förnekas helt. Mer än 700 000 kurder utvisades från sina byar och det en intensiv assimileringspolitik tog plats på dagordningen. Kurdiska språket, litteraturen och undervisningarna på kurdiska blev förbjudna och alla kurdiska skolor stängdes ner. Man fick inte heller kalla sig själv för kurd längre utan från och med nu skulle begreppet ”bergsturk" ersätta ordet kurd. Den kurdiska delen av Turkiet var en militärzon mellan 1924-1965 och var förbjuden för utländska att besöka. Anledningen var att hålla kurderna från omvärlden så mycket som möjligt. Än idag lever det kurdiska folket under kraftig förtryck och hemska förhållanden. Situationen i landet kom i själva verket inte att verka positivt för någon annan part eller social grupp i Turkiet, då inget annat parti än Atatürks egna fick existera.
Ett av de största upproren mot den turkiska staten kom att äga rum i kurdiska Dersim (Tunceli). Dersimupproret pågick under två år mellan åren 1936-38. Dersim var en av de provinser som Turkiet inte riktigt hade lyckats omvandla till en region under turkisk makt. De enda lagarna som följdes av folket i Dersim var dess egna ledare. Och så länge kurderna hade sina egna ledare så fanns det ingen mening att följa andras – speciellt inte turkarnas. Seyit Riza som var ledare under denna tid såg ingen anledning att gå under turkisk välde. Kurderna i Dersim hade fungerande samhällsstruktur och att uppge denna självständighet och istället leva under ett turkiskt välde tolkades och definierades som ologiskt. Men ett ”nej, till ett liv under turkisk välde” kom att innebära ett blodbad och stor förlust för kurderna. Turkisk militär mördade kurderna i Dersim kallblodigt. Tusentals män, kvinnor och barn blev brutalt mördade under krigets gång 1936. När vintern kom kunde den turkiska militären inte fortsätta med sina operationer och lurade därför in kurderna i en falsk fredsöverenskommelse som resulterade i att Seyit Riza och hans män, inklusive hans 17 årige son Huseyn blev dömda till döden.
Under den tiden var det enligt turkiskt lag inte lagligt att avrätta personer över 65 år och under 18 år. Seyit Riza var vid denna tid 75 år, men hans ålder ändrades av staten till 58 år och hans sons ålder ändrades till 21 år. Efter Seyit Rizas död eskalerades blodgjutelsen i Dersim. Våren 1938 påbörjade den turkiska staten massakern ännu en gång, denna gång ännu hårdare och kraftigare än tidigare. Alla som hade deltagit i kampen mot staten blev nu förföljda och mördade. Men de enda som föll offer för förföljelserna var inte de personer som deltagit i kampen mot den turkiska staten. Alla invånare i provinsen sågs som potentiella hot, inklusive kvinnor, barn och äldre människor. Civila människor tvingades till grottor och brändes till döds. Den turkiska staten rapporter enbart om 13 000 döda men det egentliga antalet uppskattas vara mellan 60 000-90 000 enbart civila dödsoffer. Utöver detta talas det om tusentals deporterade familjer, som än idag under 2011 inte har möjligheten att återvända tillbaka hem.
Situationen för kurderna kan inte sägas ha förbättrats idag då de fortfarande lever under omänskliga förhållanden där fängslanden, förföljelserna och morden på dem än idag är ett befintligt faktum. Kurdisk civilbefolkning, kurdiska politiker, författare och intellektuella fängslas än idag. De massrättegångar som pågår mot kurder idag utgör ett bevis för detta. Människor grips än idag utan någon som helst anledning. Att omvärlden är tyst gällande detta faktum innebär inte att frågan har fått sig en lösning utan denna tystnad bidrar istället till att legitimera Turkiets brott mot kurderna. Turkiet sätter Kurdistan i bränder och dess militär samt polisväsende tvekar inte från att använda sig av bestraffningsmetoder, och inte behöver de stå till svars för sina handlingar heller. Det råder ingen tvekan om att den turkiska staten systematiskt mördar och förtrycker en folkgrupp vars historia sträcker sig tillbaka till den sumeriska kulturen. En sak skall dock omvärlden veta: kurderna minns Dersimupproret än idag och de kommer alltid att minnas sin historia och sina ledare!
Delal Sindy
