Oenighet har alltid varit en stor faktor till varför kurder rent historiskt aldrig har lyckats uppnå en nationalstat. Vi har kända uttryck såsom ”kurder har inga vänner förutom bergen” eller ”kurder är sin egna värsta fiende”. Om vi inte kan bilda en allians externt och vi inte kan skapa en enighet internt, är det verkligen så konstigt att vi befinner oss i denna situation?

Vi kanske är närmare än någonsin att skapa det sistnämnda. Enligt min mening är en intern enighet en förutsättning för att kunna skapa allianser utanför Kurdistan. Hur ska vi annars kunna bli tagna på allvar?

Det parti som har arbetat mest för ett kurdiskt enande i alla fyra delar är utan tvekan Kurdistans arbetarparti, PKK. Det kurdiska exil-parlamentet grundades 1995 av PKK. Tanken var att sätta upp kurdfrågan på EU:s agenda. Genom att etablera kontakter med olika europeiska organisationer och personligheter skulle internationell media äntligen börja uppmärksamma kurdfrågan, framförallt i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Dock var dem övriga kurdiska partierna inte lika pigga på idén att ingå i detta parlament. Det ansågs mest vara ett försök av PKK att kontrollera övriga partier och framställa sig själva som överhuvudet.

1998 började man intensifiera dialogen från PKK:s sida för att skapa broar mellan andra kurdiska partier och enas under KNK (Kurdistan Nationella Kongress) som syftar till att stärka sammanhållningen och samarbetet mellan kurder i alla fyra delar (Iran, Irak, Turkiet och Syrien). Man intog en mer diplomatisk ställning och underströk vikten av samtliga kurdiska partiers deltagande. Inspirerade av paraplyorganisationer såsom PLO (Palestina) och ANC (Sydafrika), förstod man att en nationell frihetskamp inte kan ledas av ett enda parti för att kunna bli framgångsrikt. Abdullah Öcalan var även under denna tid i Europa efter utvisningen från Syrien. Han träffade många inflytelserika personer under denna tid för att kunna åstadkomma denna allians mellan alla partier. PUK och framförallt KDP var mindre entusiastiska över denna idé då man under denna tid värnade mer om sin relation med Turkiet. USA hade sina invaderingsplaner (Irak) i kikaren vilket gjorde att man medlade fred mellan KDP och PUK samtidigt som man bidrog till komplotten mot Öcalan.

Planerna för en kurdisk enighet gick i stöpet. Dock bidrog Öcalans gripande 1999 till att man under samma vår bildade KNK som representerades av kurder från alla olika delar, framförallt personer med olika politiska och religiösa åsikter. Även ifall många partier rent officiellt inte deltog så var många kända personligheter deltagande. Fram till idag har tyvärr inte KNK spelat den roll som många hade hoppats på initialt. Bland övriga kurdiska partier ser KNK snarare ut som ännu en ”undergrupp till PKK”.

Dock har dem största kurdiska partierna äntligen kommit överens om att hålla en nationell konferens.  Det finns även tydliga orsaker till varför detta beslut har tagits. De största kurdiska partierna har nämligen under dem senaste två åren kunnat dra ett antal viktiga slutsatser:

– PKK (KCK) har insett att KDP- och PUK:s diplomatiska förbindelser internationellt är en viktig del till en lösning på kurdfrågan. Därför har man kontinuerligt under dem senaste åren skickat delegationer som har framfört meddelanden till Massoud Barzani. Murat Karayilan (KCK:s verkställande råds ordförande) fick tidigare frågan om vem han stödjer under valet i södra Kurdistan varpå han svarade: ”vi stödjer ingen part, men det är klart att Massoud Barzanis ledarskap är viktig”. Uttalandet kan tyckas självklart, men betyder otroligt mycket för den nationella enigheten kurder emellan. Det är ett mentalitetsskifte inom organisationen. Även självaste Öcalan har betonat vikten av Barzani och Talabanis roll i fredsprocessen och vädjat till dessa att bidra i frågan. Även ifall man inte står varandra nära rent ideologiskt och att PCDK (KCK:s gren i södra Kurdistan) även uttryckt stöd till de senaste protestanterna i staden Silêmanî (Suleymaniya), finns det ändå en ökad ömsesidig respekt.

– KDP & PUK har insett att PKK:s folkliga stöd ökar, framförallt i norra Kurdistan. Man har under föregående val talat väldigt varmt om det turkiska regeringspartiet AKP. Dock uttryckte Barham Salih (KRG:s premiärminister) för några dagar sedan att ifall det är något parti han skulle vilja rösta på så är det BDP (Freds och demokratipartiet). Varken KDP eller PUK har på något sätt propagerat för AKP inför det kommande valet 12 juni. Man talar inte längre om den ”kurdisk öppning” som AKP påstår sig ha stiftat. Man har även klarlagt en tydlig strategi under flera år som baseras på att man kommer att fortsätta behålla dem goda relationerna med regeringspartiet AKP, men inte på bekostnad av kurderna i norr. PKK ses inte som terrorister och frågan kräver en fredlig lösning, vilket man inte har vikt en tum för. Turkiet har även givit upp försök om att övertala KRG om något annat. KDP och PUK vet även att man inte kan lita på det turkiska regeringspartiet, vilket Talabani fick känna när AKP inte gav sitt stöd till hans presidentnominering. Händelsen upprörde Talabani som påpekade detta i media.    

– HAKPAR & KADEP, kurdiska partier som är verksamma i norra Kurdistan, har kommit till insikten att AKP:s projekt inte är något annat än tomma löften. Partierna kan därför inte längre försvara projektet och fortsätta propagera för den, något man har gjort tidigare. TRT6 (statlig tv-kanal som sänder på kurdiska) är en droppe i havet jämfört med vad dagens kurder i norr kräver. Samtidigt vinner BDP mer mark, så det finns inte heller någon poäng med att stå kvar på den förlorande sidan (AKP). HAKPAR & KADEP har inte tillräckligt med stöd för att själva kunna påverka utan de måste välja sida. Idag har man därför valt att stå vid BDP:s sida.

En delegation ledd av Ahmet Türk (DTP:s tidigare ordförande) och bestående av Serafettin Elci (KADEP), Bayram Bozyel (HAKPAR) och Hamit Geylani (BDP) träffade Masoud Barzani och Barham Salih för att diskutera kring den nationella konferensen. Diskussioner kring en nationell konferens har initierats av DTP (BDP:s föregångare) för flera år sedan. Ahmet Türk har spelat en nyckelroll under hela processen. Tack vare en diplomatisk inställning och dialoger med KRG utan krävande villkor, har partierna fått en bättre förståelse för varandra och känslan av misstro har minskat drastiskt.

Det bör även påpekas att denna historiska händelse inte kommer att gå obemärkt i östra och västra Kurdistan heller. Samtliga partier kommer med största sannolikhet att bli inbjudna samt närvara. Dessa partier är även mer eller mindre knutna till KRG/KCK därför vore det konstigt ifall det skulle finnas motsättningar.

Att det finns kurdiska partier med olika ideologier är inget negativt. Att partierna har olika synsätt i vissa sakfrågor är endast naturligt. Det som vi däremot måste ändra på är att sluta motarbeta varandra. Kritik måste föras, men endast på saklig grund. Fokus bör ligga på att framhäva det egna partiets idéer än att smutskasta den rivaliserande parten. Händelserna i Silêmanî bör inte betraktas som något negativt, tvärtom, det är en nödvändighet för demokratiseringsprocessen i Kurdistan. Kritiken är befogad bland demonstranterna. I östra delen av Kurdistan ser vi även att smutskastning mellan rivalerna är obefintlig. I västra Kurdistan har partierna en enad front mot den syriska regimen. I norra delen ser vi för första gången ett genuint samarbete, trots att man har haft ett dåligt förflutet.

Det finns trots allt ett hopp om enighet. I grunden vill samtliga partier samma sak – självbestämmande. Då kan vi sluta vara vår egen värsta fiende. Istället blickar vi framåt som en enad front och förhoppningsvis blir inte bergen vår enda vän.

Her biji yekitiya kurdan!

Hemin Herki