Den 16:e mars 1988 är en mörk dag inom kurdisk historia. Och protesterna mot den pågår än idag. En fråga som dock inte belyses tillräckligt är varför gick det såhär långt? Hur kunde Saddam Hussein med ”Kemiska Ali” vid sin sida utföra en massaker mot hundratusentals kurder? Vad gjorde dem kurdiska partierna för att stoppa detta? Varför reagerade inte det internationella samfundet?
För att få en bättre förståelse bör man se det över ett större perspektiv. Mellan åren 1980-88 pågick Iran-Irak kriget. Anfal-kampanjen pågick mellan åren 1986-89. För att veta vad som triggade igång kampanjen får vi blicka tillbaka till 1985. Det var nämligen året då PUK (Kurdistans patriotiska union) avbröt sin vapenvila med Bagdad, som var fullt upptagna med kriget mot Iran. Vapenvilan utlyst av PUK 85 var gynnsam för Bagdad då den irakiska regeringen kunde flytta fyra av sex militära divisioner från södra Kurdistan (norra Irak) till södra Irak (Shiiternas område), vilket bidrog till att landet nu kunde kriga mot Iran på flera fronter. Nu när PUK hade återupptagit den väpnade kampen vände man sig till det andra verkande kurdiska partiet i området för stöd.
Rivaliteten mellan PUK och KDP (Kurdistans demokratiska parti) var då ett existerade faktum. Dock insåg parterna att man var tvungna att sätta sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att bekämpa Saddamregimen. Resultatet av detta blev att man bildade en kurdisk front tillsammans med några andra mindre kurdiska partier 1986 (officiellt 1987). Iran såg detta som ett utmärkt tillfälle att ta över Basra (södra Irak) och för att sätta spiken i kistan. Genom att ta hjälp av kurderna kunde man splittra Saddams armé och bekämpa Irak på flera fronter. PUK och Iran ingick i en överenskommelse där PUK skulle upphöra sitt stöd till den kurdiska motståndsrörelsen i Iran i gengäld för militärt stöd. Man började till och med attackera oljeraffinaderier i Kirkuk med vapen från Iran. Vad som är viktigt att tillägga är att Saddam kontinuerligt attackerat kurdiska byar sedan PUK upphävt sin vapenvila 1985.
Mars 1987 var Saddam tvungen att slå tillbaka hårdare än någonsin för att återta kontrollen över södra Kurdistan. Det var då han tillsatte Ali Hassan Al-Majid även kallad ”Kemiska Ali” som ansvarig för södra Kurdistan. Redan vid april månad svarade ”Kemiska Ali” med sin första gasattack. Detta var kort efter att PUK hade återtagit kontroll av områden vid Dokan. ”Kemiska Ali” fortsatte senare med massavrättningar, tvångsdeportationer och förstörelse av kurdiska byar. Kurder ansågs vara förrädare som med hjälp av Iran skulle kränka Iraks territoriella integritet. PUK och KDP visste vad som komma skall och började vädja till det internationella samfundet att markera ett slut på användandet av kemiska vapen. Dock var det internationella samfundet med USA i spetsen mer angeläget om att försvaga Iran och se till att Irak vinner kriget. Man visste mycket väl vad som pågick i södra Kurdistan, då även Iran påpekade detta under FN-församlingar. Dock valde stormakterna att blundade för faktumet.
När det väl började närma sig vintertid så lade Iran mer fokus på södra delen av Irak då det blev för ansträngt att kriga i dem kurdiska delarna i norr. Året var 1988 och kurderna hade fått utstå en hel del av Anfal-kampanjen. Här kommer frågan om dem kurdiska partierna inte borde ha tagit ansvar och försökt medla fred med Bagdad för att inte äventyra fler civila liv? Istället återupptog man kriget och lyckades i själva verket att ta kontroll över staden Halabja den 15:e mars med iranska styrkor. Målet var att fortsätta till det strategiska området av Darbandixan floden. Dock svarade Irak med den fruktansvärda gasattacken den 16:e mars för att inte tappa kontrollen över dem norra delarna. Vid mitten av 1988 så hade Iran både ekonomiskt och militärt inga muskler kvar. Den 20:e augusti samma år skrev länder på ett fredsfördrag, vilket innebar ett slut på kriget. Irak å andra sidan fortsatte att använda sig av kemiska stridsvapen mot kurderna även efter Halabja-tragedin, vilket bidrog till att miljontals kurder evakuerade från området och flydde till Iran och Turkiet.
Saddam skulle senare göra det strategiskt fatala misstaget att ockupera Kuwait. Vilket bidrog till att alliansen med USA rubbades och makthavarna kom att istället bli fiender. Kurder tog detta tillfälle i akt och inledde den världsberömde ”Raparin”-upproret, vilket mynnade i en flygförbudszon, som vidare lade grunden till den federala kurdiska regionen idag.
Med facit i hand miste hundratusentals kurder sina liv, miljontals evakuerade från området och tusentals byar jämnades med marken. Detta är priset för den frihet som södra Kurdistan idag åtnjuter. Nu lyder min fråga: insåg inte de kurdiska partierna i söder, redan vid 1986, att en katastrof skulle närma sig genom att man allierar sig med Saddams värsta fiende? Var det verkligen ansvarsfullt av dem kurdiska partierna att äventyra så pass många civila liv? Även efter 1991 då flygförbudszonen inrättades så kantades i princip hela 90-talet med broderkrig (brakuji). Inte heller idag ser vi dessa ledare ta ansvar för det blod som deras folk har spillt. Idag är södra Kurdistan i behov av ett ansvarsfullt ledarskap och jag ifrågasätter starkt att våra nuvarande ledare i söder är kapabla för detta ändamål.
Hemin Herki
