Idag är det den internationella kvinnodagen. Det är inte en dag som är till för att säga grattis till kvinnor, utan det är en dag som är till för att uppmärksamma ojämlikhet och ojämställdhet i världen. Varje år dödas, våldtas eller förslavas tusentals kvinnor, enbart för att de är just kvinnor. Andra fängslas, torteras och mördas för att de för kamp för kvinnors rättigheter.

År 2012 har varit ett händelserikt år för det kurdiska folket på både ont och gott. För oss på nättidningen Kurd.se har det varit en stor ära att ge röst åt de diskriminerande och förtyckta folkgrupperna i Mellanöstern, i synnerhet det kurdiska folket. Vi vill här förnya vårt löfte om ett fortsatt arbete för att verka för folkens röst år 2013.

Idag, den 5 december, är en historisk dag för det kurdiska folket. Sveriges riksdag har idag erkänt Anfal-kampanjen som folkmord på kurder. I snart sju år har vi på Kurdocide Watch arbetat hårt för att få Sverige att erkänna och fastslå detta beslut. Arbete påbörjades efter att Irak fastslog Anfal som folkmord på kurder under rättegången mot Saddam Hussein och hans anhängare under åren '06-'09. Dessförinnan erkändes Anfal som folkmord i den internationella brottsdomstolen i Haag år 2005. Sverige är idag det första landet i Europa och ett av dem första länderna i världen att erkänna detta. Kanada var först år 2010.

Jag minns tydligt dagen då Saddam Hussein fick sin dödsdom. Det var den 5 november 2006. Den dagen hade mina föräldrar åkt in till sjukhuset tidigt på morgonen för att min mor skulle föda min lillebror. Under tre dagar hade min mamma åkt fram och tillbaka till sjukhuset men min bror var inte redo att möta världen ännu. Under dessa tre dagar satt även omvärlden på spänn då Saddams dom skulle fastslås. Den 5 november fick vi beskedet, Saddam Hussein skulle få möta konsekvenserna av sina ondskefulla handlingar med döden och som om min lillebror hade koll på det hela fick han för sig att möta världen just den dagen. Den morgonen kom min morfar och hälsade på för att dela med sig av den goda nyheten. Det blev ett riktigt kramkalas med massa glädjetårar. Någon timme senare ringde min pappa och berättade att det var dags. I bilen mot sjukhuset spelade vi kurdisk dansmusik och sjöng med i dem glada texterna, vi hade ju två goda anledningar till att fira. Med spänning satt vi i väntesalen och tankarna skiftade mellan glädje över upprättelsen och nyfikenheten kring vår nya familjemedlem. När pappa sedan kom ut med min lillebror var glädjen total – det här nya livet symboliserade mer än ord kunde beskriva. Men mammas glädjetårar sa allt, den dagen var störst för henne på alla vis.

Tidigare har jag skrivit för Kurd.se om min släkt och hur dem föll offer för Anfal-kampanjen, närmare bestämt under gasattacken mot staden Halabja ("Halabja – the city of poets"). Min släkt hade tur, dem överlevde. Min mor, som då var 22 år gammal, och min ett år yngre morbror var bland dem som återvände tillsammans med sin farbror för att hjälpa till med att ta hand om följderna av attackerna. Det vill säga begrava sina vänner, bekanta och andra människor och djur i staden som föll offer för dem kemiska gasbomberna. Ett arbete som höll på under flera veckors tid. Än idag lider hon och resten av släkten av både psykiska och fysiska besvär, något som blivit vardag för oss andra i familjen som inte upplevde folkmordet och dess utspel. Men vi har haft tur. Det finns dem som förlorat hela sina familjer och är kvar helt ensamma. Den skuldkänslan som dem överlevande bär på går inte att riktigt att beskriva eller förstå, särskilt som utomstående. Varför överlevde jag och inte dem? Det är en evig fråga som dem måste leva med för resten av sina liv.

Vad vi inte visste den dagen när min bror föddes var att Saddam inte skulle dömas för Anfal, det tog man inte med under hans andra dom som tillskrevs under december samma år. Men vi var ändå glada, det var bättre än inget. Den man som orsakat så mycket död, smärta och misär för folket i södra Kurdistan skulle äntligen få smaka på sin egen medicin. I juni 2007 blev Ali Hassan Al-Majid, mer känd som Kemiske Ali, tillsammans med hans regimanhängare, dömd till döden för hans medverkan i Anfal. Den dagen blev ytterligare en gåva för alla drabbade. Min mor sa högt framför TV:n att hon önskade att han skulle hängas i Halabja. Några dagar senare kom folket i Halabja ut med samma önskan, men det avslogs. Den 17 januari 2008 hängdes Kemiske Ali för krigsbrott, brott mot mänskligheten och folkmord. Dagen innan var min födelsedag – jag hade inte kunnat få en bättre födelsedagspresent.

I Sverige har motionen om erkännandet av Anfal som folkmord fått avslag två gånger under dessa år. Men vi gav inte upp, kampen för rättvisa och upprättelse blev bara mer intensiv. Efter stöd av Vänsterpartiet och Miljöpartiet fick vi upp frågan till ett möte i utrikesutskottet den 8 november. Dagen innan, den 7 november, inledde aktivister inom organisationen Kurdocide Watch en SMS- och mail-kampanj där vi uppmanade folk via Facebook att kicka iväg ett meddelande till politiker i utrikesutskottet för att göra sin röst hörd som svenska medborgare med kurdisk bakgrund. Ett meddelande kunde se ut på följande vis:

""Hej, jag har kurdisk bakgrund. Jag har hört att Utrikesutskottet ska rösta om folkmord på kurder på torsdag. Jag hoppas att Du röstar ja. Mvh, en svensk från Kurdistan :)"

Inget beslut togs den 8 november men man ordnade ett nytt möte som hölls den 15 november. Dagarna innan återupptog vi därför SMS- och mail-kampanjen för att få ännu fler röster hörda och försöka påverka ytterligare. Efter mycket efterforskande och dialog var samtliga partier enade i att erkänna Anfal som folkmord på kurder. Detta erkännande tog upp frågan för diskussion och votering i riksdagen den 28 november där man bekräftade att Anfal-kampanjen erkänns och definieras som folkmord på det kurdiska folket. Idag, den 5 december, utförde man en formell och officiell votering där motionen fick 277 röster av 349 stycken mandatplatser. Ett erkännande som skulle ha kommit för flera sex år sedan – men bättre sent än aldrig. Eller?

När beslutet kom för första gången från utrikesutskottet den 15 november ringde jag både min mor och min morbror. Dem var otroligt glada över nyheten och det var även jag. Vårt hårda arbete hade lönat sig och vi fick nu lov att njuta av beskedet. Men än var det inte över. Idag, när jag ringde min mor för att gratulera för det officiella beslutet var det blandade känslor. Hon var självklart glad och lättad och menade att hon kände lite mer hopp för mänskligheten och för dem som drabbats av folkmordet:

"Kanske kan detta göra så att resten av världen också tar efter, med tanke på vilken roll Sverige har och haft i det internationella samfundet. Detta kanske pressar på dem lite och får dem att öppna ögonen för vårt folks lidanden men även för mänskliga rättigheter i allmänhet."

Men hon var även besviken över att erkännandet kom så sent och att omvärlden verkar ha sina intressen någon annanstans än att erkänna folkmord.

"Jag som tagit del i det hela känner med dem som fortfarande bor kvar där eller som fortfarande lever under dåliga förhållanden samt personliga besvär. Man tänker, det som hände skedde för flera år sedan och trots att det är många år sedan rättegången (mot Saddam Hussein och hans anhängare) har det tagit så lång tid för Sverige att bara erkänna det. Vad ska man göra med ett erkännande när det inte hjälper oss något i praktiken? Vi har haft det dåligt ställt alltför länge nu, utan omvärldens omtanke. Men jag vill inte vara pessimistisk, jag vill tro att detta kan komma att bli något positivt för vårt folk och förhoppningsvis sprids detta via internationell media så att resten av världen kan ta del av det. Kanske får det andra länder att öppna ögonen med. Ja, jag är glad och tacksam gentemot landet som kommit att bli mitt nya hem och för deras bekräftelse på vårt lidande."

Hur mycket vi än försöker kan vi aldrig riktigt förstå smärtan och sorgen dem drabbade lidit av under alla dessa år och den lättnaden vi känner idag är inte ens en bråkdel av vad dem känner. Man brukar säga att man aldrig kan återgälda och tacka sin mor nog för allt hon gjort för en sedan hon bar på en – men idag känner jag att jag är bra nära att ge henne den tacken. Att ha varit en del av detta arbete är mitt sätt att tacka min mor för den roll hon haft i mitt liv trots allt hon varit med om i sitt liv och som ett litet plåster på hennes ofantligt stora sår i själen. Och jag är tacksam mot Sverige som bidragit till att jag ska kunna ge den gåvan till min mor, dem drabbade och det kurdiska folket.

Vi från Kurdocide Watch Sverige tackar alla medverkande och lovar det kurdiska folket att fortsätta vårt arbete för vårt folk, att jobba för acceptans och erkännande av andra massakrer i kurdisk historia. Vi ska få det internationella samfundet att agera för erkännandet av det kurdiska folkets lidanden.

Shanga Amin
Kurd.se 

Kurdiska RÃ¥det, tillsammans med 28 andra föreningar, förbund och människorättsorganisationer, skriver ett gemensamt pressmeddelande. I uttalandet uppmanar man Sveriges Riksdag, Sveriges regering och Utrikesdepartementet att lyssna till de fängslade hungerstrejkande kurdiska politikernas fullt legitima krav. Man uppmanar ocksÃ¥ berörda svenska makter ovan, att med omedelbar verkan ingripa i situationen och medla mellan den turkiska regeringen och de fängslade hungerstrejkande kurdiska politikerna, för att hindra dödsfall.

30 ideella föreningar och förbund i Sverige för stark kritik mot Carl Bildts tystnad gällande Turkiets senaste smutskastning av kurder och kurdiska föreningar, organisationer samt institutioner. Nu kräver man att Bildt snarast uttalar sig i ämnet och berättar sanningen för det svenska folket.

Shanga Amin, 21 Ã¥r och universitetsstuderande med huvudämne i psykologi, är en av personerna bakom gruppen Kurdish Activism pÃ¥ Facebook. I en intervju med nättidningen Kurd.se fÃ¥r vi veta mer om gruppen Kurdish Activism, deras verksamhet och planerade projekt.

Fallet Mehmet Tahir Ilhan, den döv-stumme och illitteräre kurdiske mannen som fått 25 år i fängelse efter att ha blivit ertappad med en citron under en demonstration, har berört många världen över. Detta till stor del tack vare BBC News som skrev en artikel om detta.

Turkiets och dess historia kring relationerna till landets minoriteter har i modern tid blivit allt mer uppmärksammat världen över, särskilt det armeniska folkmordet. Även kurdernas situation har fått mer medialt utrymme dem senaste åren. Den turkiska regimen fortsätter med sin hårda ton men med den roll som olika sociala nätverk har i dagens samhälle har media därför inte samma möjlighet att vara lika tyst som dem varit förr.