Kurd.se | Den Kurdiska Rösten

Hon blev symbolen för den kurdiska kvinnans frigörelse från feodalism och klanmentalitet. Hon bävade inte för döden och valde den istället för fångenskap och slaveri. Vi på Kurd.se vill hedra en av historiens ärofyllda kvinnor genom att publicera en längre text om hennes liv i tre delar.

Beritan är ett namn som ekar i varje kurdisk själ med en nationell medvetenhet. Hon var en kvinna som ingen lyckades sätta skräck i. Inte ens döden kunde övervinna hennes bottenlösa mod. Hennes legendariska historia, som utgörs av en konkret bevisbar verklighet, är ett oundvikligt faktum som satte skräck i fienden och fick alla de parter som deltog i striderna mot den kurdiska PKK-gerillan i oktober 1992 i södra Kurdistan att känna en djup ånger och sorg över sina ageranden.

Beritan hette egentligen inte Beritan, hon hette Gulnaz Karatas. Kodnamnet Beritan var ett namn hon valde när hon gick med i PKK-gerillan 1991. Gulnas Karatas föddes år 1971 i staden Cewlik (Bingöl) i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet), men härstammar ursprungligen från Dersîm (Tunceli). Hennes familj flyttade till Elezîz/Xarpêt (Elazig) när hon var yngre och hon bodde kvar i staden fram till slutet av gymnasiet. 1989 flyttade Gulnaz till Istanbul då hon kommit in på fakultetet för ekonomi och administrativa vetenskaper vid Istanbuls universitet. Den 25 oktober 2009 är hennes 17:e årsdag och vi på Kurd.se vill hedra martyr Beritan genom att upplysa våra läsare om hennes personlighet genom kamrat Baran Bingöls text om henne. Bingöl lärde känna Gulnaz under gymnasietiden 1984 och så här beskriver Bingöl henne:

”Jag lärde känna Gulnaz när hon skrev in sig på Elazig Anatolien gymnasiet år 1984. Elazig är en stad där inflytandet av att återinföra den gamla ordningen, religionen och idealismen är stark. Den här atmosfären blev betydligt mer dominant särskilt efter militärkuppen 12 september 1980, då nya villkor för undantagstillstånden inrättades. Det finns två stadsdelar i Elazig som bebos av familjer med ursprung från Dersim. Dessa stadsdelar heter Fevzi Cakmak och Yildizbaglari… Dessa stadsdelar bebos av personer med alevitisk kultur och personer som hyser sympati för den revolutionär–demokratiska kampen. Av dessa anledningar ville staten bryta ner parterna i fråga här och bemötte därför familjerna med förtryck. Gulnaz tillbringade sin barndom och tonår i denna sociala verklighet. I Elazig Anatolien-gymnasiet befann sig de mest religiösa, idealistiska lärarna och eleverna. Och skolan var den institution som befäste systemet som mest. Den var även den mest praktiserande mekanismen och detta praktiserades väldigt mycket i den skola vi gick på. De tuffa egenskaperna i Gulnazs karaktär, den som inte accepterade förtryck och den karaktär som inte gav reflex av systemets regler och fundament skapade för det mesta problem för henne, även om Gulnaz själv inte var helt medveten om detta vid den tiden. Det var som ett krig. Hon vägrade att följa de regler som framhärdades och njöt av denna olydnad. Hon brukade fira olydnaden som att hon vunnit ett krig. Hon brukade njuta av sin vinst. Hennes livsstil kan beskrivas som en obegriplig frenesi. Hon var enastående. Trots att hon ännu inte hade utvecklat medvetenheten, så var hennes formbarhet helt enastående.

Skorna
I skolorna brukades en enhetlig klädkod. Uniformen, strumporna, skorna och till och med hårbanden skulle vara i samma färg. Det var en regel. För att upprätthålla disciplinen i denna fråga brukade skoladministrationen kontrollera kläderna. Denna klädkontroll brukade oftast ske på måndagar efter att nationalsången sjungits. Gulnaz relation till revolutionen gav upplopp till att hon alltid kom sent till skolans ceremonier under måndagarna. Hon kom sent till skolan för att inte behöva sjunga nationalsången. Hon brukade bli lyckligt som ett barn när hon inte deltog i ceremonin. Det var som att hon hade vunnit en stor seger då hon inte deltog i ceremonin där marschen hölls. Marschen utgjorde symbol för staten och exploateringen. Gulnaz tog aldrig på sig strumpor i den färg som krävdes heller. Trots att det var ett krav på att alla kvinnliga studenter skulle bära gråa strumpor, så brukade Gulnaz och en grupp vänner till henne insistera på att bära vita strumpor.

På grund av att morgonceremonin hade förlängts en måndag så råkade vi fastna i klädkontrollen, trots vår sena ankomst till skolan. När klädkontrollanterna såg att vi bar på vita strumpor skickades vi till disciplinnämnden. Rektorn, Abdurrahman Genc tror jag att han heter, gav oss en rejäl utskällning och höll ett långt seminarium om vad våra handlingar innebar. Han gav oss en varning. Vi lämnade sedan förstås disciplinnämnden arga men ändå oroliga... Under lunchrasten gick vi sedan hem och bytte våra vita strumpor till de gråa, trots att vi egentligen inte ville. Men vi gjorde det på grund av rädslan och ångesten. När jag sedan gick tillbaka till skolan, upp till andra våningen, så hörde jag någon skrika efter mig från tjejtoaletten. Det var Gulnaz som skrek efter mig...

”Har du bytt strumpor?”, frågade hon mig med en arg röst. ”Ja, vad ska jag göra, Abdullraham kommer att avlägsna oss från skolan för detta annars. Han letar redan efter en ursäkt för att göra det”, svarade jag. Hon hade ett argt uttryck i ansiktet och frågade ”och efter det då?”... Hennes arga ansiktsuttryck ändrades plötsligt. Hon log som att hon vunnit en strid och sträckte fram sina fötter och yttrade ”de ska få se på vad som menas med att skicka mig till nämnden för strumpor”, med en triumferande ton. Gulnaz hade inte bytt sina strumpor utan hon hade bytt sina skor. Hon hade tagit på sig en blå konvers på den ena foten och en röd konvers på den andra. Genom att byta våra vita strumpor till gråa så hade vi på sätt och vis dragit oss tillbaka ett steg, men hon hade istället gått ännu längre fram och bytt sina skor med. Hon hade tagit på sig skor i två olika färger och fortsatte med att göra uppror. Problemet var självklart inte skorna eller strumporna i sig, utan det var den snäva och förtryckande skolmiljön. Detta var hennes egna utvecklade sätt att göra uppror på. Det här är enbart ett praktiskt exempel på hennes envisa inställning till livet och önskan att borra igenom reglerna.

Tidskrifterna
Läsåren tog plats under tiden efter 12 september, då hotelsepolitiken var som hårdast. Ungdomarna, som var så gott som lite intresserade av ett socialt liv eller politiken slogs ned hårt. De utsattes för olika påföljder. Genom att vara en grupp mellan tre-fem personer gick vi igenom skoltiden genom att betrakta oss själva som en revolutionär–demokrat grupp. Att läsa böcker och tidskrifter samt lyssna på de mest avancerade sångartisterna var vår största verksamhet. Under de tiderna fanns tidskrifterna ”Dogru” och ”Yanki”. Dessa tidskrifter var förbjudna och de brukade för det mesta plockas in så fort de hade publicerats. Gulnaz brukade ge oss tidskrifterna efter att hon själv läst dem. Att ta dessa tidskrifter till skolan och dela ut dem där hade en helt egen risktagande och upphetsning i sig. I skolan brukade tidskrifterna gömmas på olika ställen. Det här var spänningen och äventyret i själva handlingen. Det här utmanade återigen skolan, där allt är förbjudet och utgör systemets grundläggande institution. Det kändes som att vi tog hämnd från de förbjudande reglerna. När tidskrifterna delades ut på det här sättet, skapades ett svårt nöje...

fortsättning följer...


Foto: I mitten Beritan (Gulnaz Karatas)

Läs mer:
Du skildrade den vackraste bilden av lyckan. Del 2
Du skildrade den vackraste bilden av lyckan. Del 3

Kurd.se

Dela med dig på Facebook