Kurd.se - Den Kurdiska Rösten

Vad hände i Dersim under åren 1937-38 och varför blev Seyid Riza och hans kamrater avrättade? För att ge våra läsare en återblick av den här mörka historiska händelsen, skall vi göra en resa tillbaka i tiden.

Det kurdiska folket i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) har sedan den turkiska republikens bildande år 1923 gjort 29 uppror mot republiken, vars statsideologi är baserad på en förintelse- och förnekelserelaterad politik gentemot alla nationaliteter och etniska identiteter i landet förutom den turkiska identiteten, nationaliteten och språket. Och Dersimupproret är det nästsista upproret i det kurdiska folkets historia.

Efter det att Dersimupproret hade krossats av den turkiska staten år 1938, ägde en omfattande brutal assimileringspolitik rum av det kurdiska språket, den kurdiska kulturen och den kurdiska nationella identiteten. Det tog sedan 44 år innan tystnaden mot detta brutala slaveri bröt ut av den kurdiska befrielserörelsen PKK och dess grundare Abdullah Öcalan den 15 augusti 1984. Denna dag kom att bli det kurdiska folkets nationella väckelsedag, då det kurdiska folket var på väg att gå under genom det vita assimilerande, språkliga och kulturella folkmord, som det blev utsatt för i 44 års tid.

Den brutalitet som uppstod efter 1938 hotar nu att på nytt bli ett faktum, då samma mentalitet fortfarande dominerar den turkiska statsideologin. Hur mycket Turkiet än försöker att dölja sin massakerrelaterade statsideologi, kommer de aldrig lyckas med att dölja denna brutalitetens realitet för det kurdiska folket. För att ge våra läsare en återblick av den här mörka historiska händelsen, skall vi göra en resa tillbaka i tiden.

”Dersim är en elakartad tumör som måste avlägsnas”
Planen för massakern i Dersim inleds genom den så kallade ”lagen om Tunceli” och den så kallade ”Dersimrapporten”, som blev giltig år 1935.

”Dersim är en elakartad tumör för republikens regering och denna tumör måste helt avlägsnas för att bevara republikens säkerhet.” Dessa yttranden framläggs i en rapport till det dåvarande inrikesministeriet av Osman Hamdi Bey, en inflytelserik tjänsteman inom polisväsendet i området och även den person som förberedde grunderna för genomförande av massakern.

Lagen om Tunceli
Inledandet av massakern blir en realitet i samband med den så kallade ”lagen om Tunceli”. Enligt den så kallade ”lagen om Tunceli” var militära tjänstemän och guvernörer i området lika inflytelserika och hade lika mycket makt som en minister inom regeringen. Dessa tjänstemän hade makten att både dela ut olika ansvarsposter och ansvarsgrader till den som de ansåg vara lämplig för ändamålet och avsäga samt deportera vem de ville deportera och avsäga från en post eller ett ansvarsområde. Staten hade sina svepsjälar såsom ”bestraffning för vägran av att göra militärtjänst” eller ”vägran av att betala skatt till militärens kassa” för att kunna både mörda och deportera människorna i området.

Staten inleder sin assimileringspolitik mot det kurdiska folket genom utbildningssystemet. Nästa steg kom att bli att blockera vägarna för transporter för näringsidkarna i området. Därefter inleds massdeporteringen från Dersim och dess omgivande närområden och orter till turkiska städer, småorter och byar, för assimilation. Regeringen hade tillsatt statstjänstemannen Fevzi Cakmak för detta ändamål. Cakmak fick uppgiften att verkställa både Dersimrapporten och den så kallade ”lagen om Tunceli”. Enligt denna mentalitet och attityd skulle gruppvisa utplåningar ske av dem som anses som fiender och utgör ett hot mot republiken.

Dersimrapporten
Under år 1931 framlades den så kallade Dersimrapporten av gendarmeriets styrande råd i Dersim. Denna rapport inrymmer några viktiga aspekter som belyser den turkiska statens mentalitet och attityd gällande Dersim och det kurdiska upproret, som vi skall kortfattat redogöra för här. Rapporten inrymmer följande krav och instruktioner, som skall följas för att dels assimilera den kulturella mångfald som särpräglar Dersim och dels för att sätta skräck i alla de parter som motsätter sig statsideologin där.

1.      Kurdiska klanledare i form av klanhövdingar, aghor och shejker skall hindras från att vara bosatta i området. De skall i detta avseende därför deporteras till Anatolien.

2.      Byggande av stenblocksdammar på de platser där vidtagande av sådana åtgärder är en nödvändighet.

3.      För att turkiskan skall ta kurdiskans plats och på så vis bli det dominerande språket i området, måste vetenskapligt baserade insatser inledas.

4.      Kurder måste undermineras och assimileras in i det turkiska samhället.

Kurdiska Dersim bytts ut till det turkiska Tunceli
Det kurdiska namnet Dersim byttes ut till det turkiska namnet Tunceli efter ett beslut som fattades av det turkiska parlamentet, i enlighet med paragraf 1881 inom den turkiska konstitutionen. Den 25 december 1935 reviderandes en ny lag, i enlighet med paragrafen 1881, om att även byta de övriga kurdiska namnen på byarna och städerna i norra Kurdistan till turkiska. Den turkiska militärens förslag från 1931, om att Dersim ska styras genom speciella undantagslagar och undantagsregler, gick också igenom samma år med ett majoritetsbeslut. De militära posteringarna i området utlyser senare undantagstillstånd i städerna Dersim, (Tunceli) Xarpêt, (Elazig) och Cewlik (Bingöl). 

Först avväpnades och sedan mördades dem
Den turkiska militärmaktens arkiverade rapporter, från den dåvarande turkiska generalstaben, skönjer också spår av massmord. Ett dolt beslut från ministerrådet inrymmer följande villkor, som skall uppfyllas för att bekämpa upproret: ”för att kunna avväpna de personer som brukar vapen, måste byarna ruineras och familjerna deporteras härifrån till andra avlägsna platser i Turkiet.” Staten fattar då beslutet att samla in alla de vapen som finns i de kurdiska klanernas händer. Enligt de ögonvittnen, som var närvarande när händelseförloppet ägde rum, hade statens och militärens tjänstemän samlat folket på ett torg och yttrat följande till dem: ”Om ni lägger ner era vapen blir ni härefter frigivna.” Men när folket lägger ner sina vapen, skjuts de istället ihjäl av militären.

Den blodiga massakern utvidgas till den graden att även gravida kvinnor och barn kom att bli offer. Dersimborna väljer därför en egen alternativ död istället för att kapitulera, låta sig förödmjukas och mördas av den turkiska staten och militären. Folkets val att hellre begå självmord, genom att kasta ner sig själva från klippor, kom även att bli en avgörande symbol för deras kämparanda. Dessa mörka dagar har rivit sådana djupa och smärtsamma sår i det kurdiska folkets själar och hjärtan att inte ens tiden är i stånd till att läka de såren.

Omkring 90 000 människor beräknas ha mördats i den brutala massakern, som blundade för och körde över alla former av humanitet och mänsklig värdighet.

Luras in i en fälla
De massmord som ägde rum på civila kurder, varav även gravida kvinnor och små barn blev offer för, var inte tillräckliga för den turkiska staten. Turkiets dåvarande president Mustafa Kemal eller landsfader Ataturk, som han kom att kallas, meddelar för sina ämbetsmän att han vill förhandla med Dersimupprorets ledare Seyid Riza för att kunna lösa konflikten. Staten inbjuder då Seyid Riza å Mustafa Kemals begäran till förhandling i staden Erzincan. Seyid Riza beger sig då till staden tillsammans med tio kamrater, i tron om att få ett slut på kriget och blodutgjutelsen och för att kunna etablera en värdig fred. Men när Seyid Riza anländer till staden i juli år 1937, grips han och hans kamrater omgående och fängslas. Massmorden och massdeportationerna av folket i Dersim fortsätter att pågå under tiden som Seyid Riza och hans kamrater sitter inne. Enligt överenskommelsen, som statens och militärens tjänstemän hade gjort med Seyid Riza och hans kamrater, så skulle Mustafa Kemal anlända till Erzincan för att inleda förhandlingar med honom för att kunna lösa konflikten. Men innan Mustafa Kemal hinner anlända till staden avrättas Seyid Riza och hans kamrater vid en domstol i Erzincan den 15 november 1937.

Trots detta tragiska och blodiga slut på Dersimupproret som skrivits i historieböckerna, har den turkiska staten vare sig lyckats krossa eller utplåna det kurdiska folket i Dersim eller i norra Kurdistan som helhet. Folket i Dersim och det kurdiska folket kom att för alltid minnas sin ledare och hans uppror. Seyid Rizas uttalande, som denne gjorde inför den turkiska staten och dess bödlar som verkställde hans dödsdom, ekar än idag i folkets minne.


”Jag må inte ha lyckats med att besegra era lurendrejerier. Men insikten om att jag inte ens i döden böjer mig för er skall förevigt förbli ert eviga lidande.” /Seyid Riza, i mitten.

Kurd.se

Dela med dig på Facebook