Under de sista dagarna i juni besökte jag den kurdiska staden Amed (Diyarbakir på turkiska) tillsammans med några partikamrater. Syftet med resan var att studera situationen för kurderna och för de mänskliga rättigheterna. Det skriver Jacob Johnson (v) till UppsalaDemokraten.
Som ansökarland till EU måste Turkiet leva upp till de så kallade Köpenhamnskriterierna. Det politiska kriteriet kräver stabila institutioner som garanterar demokrati, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter samt respekt för och skydd av minoriteter. Det innebär bland annat att det måste finnas både lagstiftning och ett praktiskt fungerande skydd av yttrandefriheten, föreningsfriheten och en oberoende press. Men situationen i landet idag är enligt min uppfattning inte i enlighet med de krav Turkiet förbundit sig att leva upp till.
Frågan om kurdernas rättigheter har länge varit en av de största stötestenarna för ett turkiskt EU-medlemskap. Men i början av 2009 verkade en positiv utveckling ske när den turkiska regeringen under premiärminister Erdogan lanserade sin ”kurdiska öppning”, som skulle innebära en bred dialog om hur den kurdiska frågan skulle kunna lösas.
I slutet av mars 2009 genomfördes lokalval, och jag var själv närvarande i hamnstaden Mersin vid Medelhavet. Valet resulterade i stora framgångar för det prokurdiska partiet DTP som i det närmaste fördubblade sina borgmästarposter.
Dessa framgångar var tydligen för provocerande för den turkiska staten som i mitten av april samma år genomförde massarresteringar av DTP-politiker och medborgarrättsaktivister. Och enligt den turkiska människorättsorganisationen IHD arresterades 5 544 barn och 245 av dessa dömdes till fängelse under 2009. Idag är hundratals barn dömda till långa straff för påstådda och/eller mindre förseelser. Den negativa utvecklingen bekräftades då den turkiska författningsdomstolen beslöt att förbjuda DTP i december.
Under besöket i Kurdistan i förra veckan fick jag möta borgmästaren i Surs kommun Abdullah Dermibas som frigavs i maj i år av medicinska skäl efter att ha fängslats i slutet av 2009. Dermibas, som är känd för sin kamp för rätten att få tala och skriva på det kurdiska språket, företrädde tidigare DTP men tillhör idag BDP, Freds- och demokratipartiet. Sedan länge pågår en absurd katt- och råttaritual där domstolarna regelbundet förbjuder prokurdiska partier och det omedelbart bildas nya i deras ställe.
Vi fick även möta mamman till Berivan, en flicka på 15 år som har dömts till fängelse i sju år och åtta månader och nu avtjänat nio månader. Berivan misshandlades av poliserna och under häktningstiden fick inte föräldrarna besöka henne. Nu får de besöka henne en gång i veckan men de får bara röra vid varandra en gång i månaden. Berivans psykiska hälsa försämras för varje dag. Behandlingen av Berivan och hundratals andra kurdiska barn strider mot FNs Barnkonvention som Turkiet har ratificerat vilket också Amnesty International beskriver i sin rapport ”All children have rights”, publicerad i juni i år.
Jag träffade den fängslade författaren och MR-aktivisten Muharrem Erbeys advokat. Erbey, som företrätt de fängslade barnen, har åtalats för att ha förtalat Turkiet utomlands bland annat i samband med att han besökte Sveriges riksdag under hösten 2009. Svenska Pen har tagit upp hans sak. Vid Erbeys besök i Sverige beskrev han och kritiserade övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Behandlingen av Erbey är ännu ett exempel på att Turkiet har uppenbara problem med att leva upp till kraven på yttrandefrihet.
Ett ytterligare exempel på detta är trakasserierna mot den kurdiskspråkiga tidningen Azadiya Welat vars redaktion vi besökte. Den ansvarige utgivaren har anhållits flera gånger för stöd till separatism eller liknande – en vanlig metod för den turkiska staten att hålla prokurdiska krafter tillbaka.
Även om mitt besök i Amed endast varade under två dagar så bekräftades dessvärre att Turkiet bedriver ett dubbelspel när det gäller kurdfrågan och respekten för mänskliga rättigheter. Erdogans ”kurdisk öppning” har ersatts med förbud av det största prokurdiska partiet, fängslandet av kurdiska politiker och människorättsaktivister, inhuman behandling av barn i fängelser och helt orimliga straff.
Sittande och kommande svenska regeringar måste ställa klara och tydliga krav direkt till Turkiet och genom internationella organ som exempelvis EU. Mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och organisationsfrihet måste respekteras. Den ”kurdiska öppningen” är inte förenlig med förbud mot kurdiska partier, massfängslandet av politiker, barn och människorättsaktivister.
Jacob Johnson (v)
Riksdagsledamot från Uppsala län
Ursprungligen publicerad i UppsalaDemokraten.etc.se
Kurd.se
